När blodsockret faller.

Var och lämnade tillbaka en lånad vinkaraff igår. Vinkaraffens ägare och ägarinna är en av mina bästa vänner och de har bott i lägenheten i ..låt oss säga ett år minimum. För att beskriva lägenheten eller rättare sagt huset där lägenheten befinner sig skulle jag vilja säga så här. Ni vet landet Narnia när barnen i berättelsen hittar ett land via en garderob? Ibland är det bara en solid vägg men ibland öppnar sig klädkammaren och man når landet. Ungefär så skulle jag vilja beskriva den här lägenheten. Det finns två olika ingångar med två olika koder. Bara där tycker jag det börjar tjorva ihop sig. Sedan när man gått in genom ingången får man ta en hiss med en kod såklart och ut på någon loftgång och in genom någon dörr och har man tur är man då framme vid landet Narnia/rätt lägenhet. Igår stövlade jag dock in i vad jag trodde var rätt ingång och tänkte att jag skiter i den där jävla hissen jag tar trapporna. Så jag gick fem våningar upp och när jag inte kom längre insåg jag att det var fel ingång. Helvete tänkte jag igen och fick gå ner alla trapporna igen kika ut på innergården leta upp hissfanskapet och åkte bara fel en gång innan jag till slut hittade Narnia/rätt lägenhet. Plingar på och stövlar in i samma sekund och säger surt

- Aldrig mer kommer jag komma hit och hälsa på! Det är helt omöjligt att hitta hit! Ni får flytta igen. Så här kan vi inte ha det! Fasiken fem trappor upp gick jag och inte bodde ni där? Koder hit och koder dit. Åkte fel med hissen gjorde jag också.

En arrakboll och en kopp kaffe senare är jag lite mer mild i humöret.

-Jag kommer nog tillbaka igen om jag hittar ut. Just det. Hittar jag ut kan jag tänka mig att besöka er igen. Måste ni bo så svårt?