En katt kort i hushållet lämnar sina spår. Vi klappar och leker med Gul så att han till slut blir trött på oss. Om han kunde tala skulle det nog låta så här misstänker jag.
-Jamen är du nu här igen? Nyss var ju han här och klappade mig. Smutsig blev jag och rufsig. Varför tror du annars jag tvättar mig igen? Fatta!
- Jaga bollen igen? Sist råkade du kasta den på mig. Den där bollen gillar jag inte.
- Vad är det här för ställe? Frågan är om ni föder eller göder mig? Jag gillar inte skinka. Orka skinka.
-Det var då ett bärande till sängen. Kan jag inte få ligga här på hyllan som jag alltid gjort. Ni börjar gå mig på nerverna ni båda.
Fredagsfrågor
1 vecka sedan
24 kommentarer:
Ååå...så blir man alldeles tårögd här.
Kram.
Blygisen- Vi är liiite tjatiga med honom...
Lite kärlek har ingen dött av...nästa gång är det hans tur att vilja gosa...
Ni kanske får klappa ännu mer på varandra i stället, kan funka...Kram!
Spader Madame- Vi får nog klappa lite på varandra också. Gul tycker nog att vi är det närmaste tjatiga...
:) Det låter som om Gul har det bra iallafall! Han kunde inte ha en bättre familj!
Jo- Gul har det bra men han tycker vi är lite tjatiga ;-)
Kan tänka mig att Gul gärna skulle brista ut i ett tonårigt "Meh ååååh". Men han får foga sig, det brukar jag säga till Conrad när han protesterar mot gosande.
men ååååh! jag tror att gul är en klokkatt, och jag tror att kloka katter förstår att ibland måste de finna sig i att omgivningen är lite tjatig!
Camilla- Han tittar på mig och så flyttar han sig en meter bort och lägger sig igen. Snacka om att jag är dissad!
Maria-Han får finna sig i det hela. Inget val. Förutom om han flyttar sig då. Det gör han ganska ofta....
Hahaa, jag tror ändå Gul begriper!
Stella- Gul flyttade sig precis från bollen. Ibland när han inte vill får han den i huvudet nämligen....
Haha - kan se det hela framför mig! Åh, katter är underbara!
Emster- Haha! Jo, det ser nog ungefär så ut som du tror...
Låter som här. Plus att jag på en och en halv månad har lyckats få Maltes bror att gå upp sisådär ett kilo eller fem. Eftersom jag ger honom massa mumsmat och inte bara torrfoder för att han skall älska mig så mycket att han inte vill gå ut. Och absolut inte gå ut på vägen.
Men han fogar sig i att bli uppburen varje kväll och lagd i sängen. Vilket han aldrig har blivit innan. Mystiskt det där.
Men Malte var min bäbis, och mycket snäll. Jag tror bestämt att han och Grå sitter i katthimlen (eller djurhimlen) och äter tonfiskpaté ihop med min älskade Penny som sitter bredvid och äter leverpastej.
Johodå - det gör dom. Och om någon inte håller med bussar jag min numera feta katt på dom.
Blue- Gul fogar sig i att bli buren upp i sängen en stund. Men han föredrar egentligen att ligga på hyllan bredvid och ha koll...
Klart de ser oss!
Lille Gul. Han saknar nog Grå också...
Pussa, pussa, pussa och gråt på den gula pälsen tills den går att vrida ur.
kram
Maria- Vi gör det. Och Gul undrar vad som står på. Men han måste sakna henne ännu mer än vad vi gör. Hon var hans allt. Kompis och mamma i ett....
Tjata på. En annars helt, helt underbar beskrivning av hur läget är för Gul just nu..förmodar jag:-)
Japp dom ser oss...och tänker snälla tankar så att vi inte skall vara så ledsna hela tiden. Även fast vi är det i alla fall.
Det är ju brorsan vi har kvar, dom föddes ihop och har levt ihop. Vet inte om du har läst det i bloggen. Men brorsan var olycklig, dämpad. Så han fick en ny kompis fast jag egeeentligen inte riktigt ville och klarade det. Nu är han mest arg istället.
För att "Liten" är irriterande och vill leka hela tiden. Men bättre arg än ledsen.
Men det går bättre och bättre, dom sover numera i alla fall tillsammans utan att slåss, och dom äter ur samma tallrik. Första veckan var det dock ett fräsande helvete här hemma i zoo'et. Och jag var bara ledsen.
Jag tror nog att det var en bra idé trots allt. Men jag har bett Malte om ursäkt och talat om för honom att Mini INTE är en ersättare och att jag aldrig kommer glömma honom.
Man får klema bort djur precis hur mycket man vill - sådäså!
:o)
Smartasmia- Så är läget för Gul. Och så uppför VI oss iallfall....
Blue- Inne på att skaffa en kompis till Gul. Egentligen dags att Gul får känna efter hur det känns att ha en stalker iform av en liten. Han var ganska PÅ när han var liten. Grå tyckte han var det mest jobbiga som fanns!
Jag vet inte hur du gjorde. Men jag åkte ju till veterinären, dels för att jag ville VETA om de kunde tala om för mig om han hade lidit och dels för att jag ville ha separat kremering. Och min Malte hade ju legat en hel natt utan att någon hade brytt sig.
Men veterinären kunde se. Kunde lugna. Tala om att om de får en smäll över huvudet så hinner det inte göra ont. De tappar medvetandet innan smärtan kommer och sedan somnar de bara in. Och de kunde även se på sättet han låg på, tassarna och benen. Att han aldrig hunnit vakna.
Det var skönt att få det bekräftat. Att min lille pojk i alla fall inte hade ont, och jag misstänker att det är samma sak i ditt fall. Grå verkar ju ha gått samma öde till mötes. Och hade med all säkerhet heller inte ont. Jag intalar mig att de lekte och inte tänkte sig för innan de gick ut i vägen för att jaga en mus eller något annat roligt.
Och nu sitter jag här med tårarna droppandes på tangentbordet igen.
Men det är risken man tar, och priset man eventuellt får betala. För det är inte riktigt rätt att ha en innekatt, det strider mot kattens natur att inte få vara ute.
Men det är då ett jävla förbannat skitpris att betala om det väl händer.
Vi har dock inför lite andra regler efteråt. Som man nu önskar att man hade gjort innan. Men det är lätt att vara ledsen och efterklok.
Jag säger som du - det finns inget jag inte hade gjort eller betalat bara för att få pussa på honom en gång till. Eller höra det välbekanta klonket i en lös bräda innan han kom in.
Och ja - jag vet att jag slår rekord i kommentarslängd.
Jag ber om ursäkt. Men jag engagerar ihjäl mig när det handlar om djur (och ibland handväskor).
Blue-Man får skriva hur långa inlägg man vill här. Jag tror inte att Grå led. Bilen hade träffat i huvudet och hon blödde ur näsa, öron och mun. Kroppen var hel och fin. Så det gick nog fort. Eller det gick fort. Jag hittade henne bara några timmar efter. Vi begravde henne i skogen vid Delsjön. Det finns en liten sten, vi var där i helgen och lade blommor. Hon VAR en lycklig katt. Väldigt väldigt älskad. Trygg och glad. Gul som är kvar får inte gå ut när det är som värst trafik. Annars är det svårt. Dock är han fegare än vad hon var så jag misstänker att han inte går så långt bort. Men det är inget jag vet...
Tack. För att jag får skriva mina långa inlägg. Det känns som att vi förstår varandra när det gäller detta. Min man är tyvärr av sorten "det man inte tänker på finns inte" och klarade därmed inte heller att gå med och hämta honom på morgonen. Han klarade inte att se honom. Det enda han klarade var att ta hand om den spillran som var jag som låg på hallgolvet och bara skrek rakt ut. Och sen åkte han till jobbet medan jag åkte till veterinären med älskade bredvid mig. Han sörjer på sitt sätt, och han sörjer massor. Men det är ett jävligt tungt ok att bära själv.
Är kroppen hel och fin så tyder det på att de inte hann känna det. Och det gör mig glad att höra när det gäller Grå också.
Det låter som att vi har ändrat på ungefär samma saker. Ingen utgång i rusningstrafik (och nu bor vi inte ens i vid en stor väg) och ingen utgång efter mörkrets inbrott.
Men det verkar som att "fel" katt råkade illa ut i mitt fall. Brodern som är kvar är/var en vandrare. Han har vid två tillfällen varit borta nästan en vecka (och därmed gett mig två nervösa sammanbrott med lappuppsättning överallt), och har ett stort revir. Medan lilla älskade var liten och skygg och hade ett jättelitet revir och alltid kom hem. Ofta. Och så var det han som lekte bort sig.
Det stämmer inte riktigt. Han låter som Gul. Men han var inte långt borta. Vi har en liten 50-väg inte långt härifrån, där folk kör i 100-120. Och där hände det.
Den som körde på honom hade ju inte flyttat honom från vägen. Halsbandet var borta. Men en snäll grannes bror hade stannat på morgonen och flyttat bort honom. Jag har grymt svårt att smälta att någon eventuellt har tagit halsbandet men inte flyttat honom. Kanske hade de tänkt att ringa men fegade ur. Kanske hoppades de på att det skulle bli omöjligt att identifiera honom.
Men med det beteendet vill jag aldrig veta vem som gjorde det. Aldrig.
En olycka kan hända. Men då gör man det man måste.
Jag tror att Malte och Grå har det bra. Jag tror att de lever vidare hos oss. Och det gör mig mindre ledsen att veta att de inte hade ont.
Men satan vad ont det gör att dom inte finns här.
Det är fint att ha ett ställe att gå till - och Delsjön är vackert.
Många tycker säkert att jag är morbid som har min änglakattsurna i bokhyllan tillsammans med min älskade hund. Men jag klarar inte att inte "ha" dom hos mig. Även fast jag vet att i själ och hjärta är dom hos mig oavsett vart kroppen är.
Jag ska sluta babbla. Lovar :o)
Men jag tycker det är så jävligt när en älskad familjemedlem försvinner på det sättet - och i allt mitt babbel menar jag att jag förstår vad du känner och hur ont det gör. Verkligen.
Det är för många som har sagt till mig "det var ju bara en katt".
Kill Kill Die!
Skicka en kommentar