Vännerna.

Ni frågar om de finns där.


Hela tiden. Varje dag kollar de hur jag mår. De lämnar barnen hemma och tar med choklad och lyssnar. De kramar mig när jag gråter. De gråter när jag gråter. De ringer från jobbet. Mellan möten. De har ett oändligt tålamod. De lämnar alla nummer som de kan bli nådda på. De som inte bor här ringer. Värmland. Dalarna. Stockholm. Norge. Finland. De erbjuder boende. Kattvakt tills mitt liv landat. Komma-bort helger. Flytthjälp. Vad-som-helst-hjälp. Friheten att ringa när jag vill. De säger så snälla saker till mig att jag gråter. När jag säger fel saker leder de mig tillbaka igen, fastän jag inte är speciellt snäll. På jobbet får jag sitta med stängd dörr, bortkopplad telefon och out-of-office på mailen. Brådskande fall delas ut bland kollegor. Fina fantastiska bloggare (vissa har jag träffat flera gånger, andra bara en gång och någon inte alls,)skriver fina inlägg, bjuder hem mig. Mailar och tröstar.



De stöttar mig när jag faller och även om det vinglar rejält låter de mig inte ramla ända ner Det är därför jag står upp. De är mitt sociala skyddsnät. De är allt. Verkligen allt.