Hela dagen på kontoret skämtades det om gårdagens happening. Fallskärmsjägaren är tillbaka och det är alltid roligt att ses. G:a chefen berättar om när Miss UD ringde och skällde ut honom när han själv också var inlarmad. Alla som var inne på kontoret gick på gemensamhetslunch och det diskuterades om alla båtar som skulle i sjön. På lunchen sprang jag iväg på uppdrag av Smartasmia för att leta upp några toppenfina klänningar som var på utförsäljning. Tyvärr var de slut men jag hittade en fin supersized tisha till mig från en för mig ny desinger. När dagen är slut och jag vinkar hej då till min kollega tittar hon på mig kramar om mig och säger " Men hur mår du Miss UD".
Då kommer tårarna. Fem timmar senare väntar jag fortfarande på att de ska sluta trilla ner för mina kinder.
2 * kungar
10 timmar sedan
6 kommentarer:
Låt dem rinna... tills de tar slut. Och det bildas nya, som kanske också måste rinna. Det är en del av det hela.
Kram!
Em- jag vet. kram
Skäms inte. Låt dem rinna. Bejaka ditt läge, skulle diverse snusförnuftiga ha sagt på min tid.
Det absolut viktigaste, tycker jag, är att inte trycka bort känslorna. De finns där vare sig du vill eller inte.
Själv har jag flyttat en gång under omständigheter som liknar dina, så när som på att jag hade åtskilligt färre vänner än du. Det var svårt, inte bara rent praktiskt.
Var rädd om vännerna dina och hälsa dem från mig, Miss UPD.
Plastfarfar- Du säger kloka saker och det känns bra. Du ska veta att jag sparkat bakut åt diverse klyschor innan...
Mina vänner har verkligen visat sig från sina bästa sidor och jag kan inte annat än att vara ohyggligt tacksam.
Det föder en ödmjukhet ...
Tårar är ens vänner ibland. Även om man får skitont i ögonen efteråt. Du kommer att greja det här också. Så småningom. Här på ön finns det massor med konstiga män och gubbar att titta på och skratta åt. Du får gärna göra mig sällskap.
Smastasmia- Det är en process. En lång sådan.
Skicka en kommentar