En sak som jag är nyfiken på som det är möjligt att jag får fan för. Vidare möjligt att jag trampar på några tår men jag frågar ändå. Jag tror inte att det är möjigt att förstå en sak fullt ut om man inte upplevt den själv. Då menar jag inte att man inte fattar men jag tror inte att man förstår ända ut. Jag förstår tex att kärleken till ett barn är stark men eftersom jag inte har egna barn kan jag inte förstå exakt hur stark. Så jag tror inte att en person som aldrig upplevet ett uppbrott/separation riktigt kan förstå hur det känns. Klart att man förstår att det inte är roligt men alla olika saker som man kanske inte tänker på i första hand men som blir uppenbart när man väl står där. Saker som jag inte ens själv hade förutsett innan.
Så, kan man förstå ändå eller är jag bara elak?
Augustnominerade böcker
4 veckor sedan
24 kommentarer:
Man kan ha varit med om andra saker som gör lika ont och förstå hur DET kändes. Så tror jag.
Men måste man verkligen förstå precis exakt?
Jag tror att inget uppbrott är det andra lika, och man upplever saker olika.
Man kan förstå att nån är ledsen, men alla är ledsna på sina sätt. Och alla har olika sätt att visa att man förstår att den andra är ledsen...
Det är väl det som kallas individualism kan jag tro?
Man kan aldrig sätta sig in i någon annans känslor och reaktioner om man inte själv varit med om det. Så tror jag.
Man kan på sätt och vis förstå att det är jobbigt men man kan inte helt 100 % veta och känna samma!
Men samtidigt så reagerar ju alla människor olika på saker.
Är Du med hur jag menar....?
Jag, 50++, har inga egna barn och jag har upplevt två större och ett par mindre separationer.
Trots att det skiljer mycket i åren mellan oss och våra respektive uppbrott så känner jag igen en hel del av det du upplever.
Orden 'du har aldrig haft barn. Du vet inget!' har jag i olika omstuvningar fått höra i åtskilliga år. Då vill man kasta 'har du levt ensam din jävel' tillbaka till den som gick från mamma&pappa till sambo-skapet utan att tappa takten.
Det var bludder: Den som inte själv har upplevt ett uppbrott har inget att komma med i saken. Det är min krassa förvissning.
Jag håller nog med Missy lite i det hela. Smärta är nåt de flesta upplevt och känslan är ändå smärta.
Och sen tror jag man får komma ihåg att även om man upplevt en liknande situation är det inte säkert att man tar den lika allvarligt som någon annan ändå.
Missy- Jag tror inte att man förstår riktigt. För jag förstår inte kärleken till ett barn fullt ut. Inte den villkorslösa kärleken. Så även om jag känner kärlek så kan jag inte riktigt applicera det fullt ut i en mamma + barn situation. Man måste inte förstå exakt men jag tror att man man ska förstå mycket måste man ha upplevt det själv. Jag tror det är så.
Tess- Inget uppbrott är det andra likt och det är klart att vissa tar det på olika sätt. Men jag upplevde att det var rätt många saker som jag upptäckte i efterhand som jag inte tänkt på innan..
Turtlan- Håller med. Jag känner själv att jag inte kan förstå fullt ut vissa saker eftersom jag inte upplevt dem innan. Jag kan förstå att det är hemskt men inte hela vägen. Jag menar det finns ju ett skäl till att det finns så många stödgrupper där människor som har gått igenom samma sak finner tröst..
Plastfarfar- Det var skönt att höra faktiskt och jag håller med dig av flera orsaker men jag tror inte att man inser hur många småsmå saker som inkluderar en separation. Jag menar egentligen inte att det är något fel med att inte förstå.. jag menar att jag tror inte man kan förstå innan.
Tesa- Ja och nej. Smärta är smärta men jag skulle inte säga till något som förlorat en förälder att jag vet för att katterna har blivit påkörda.. Jag förstår att det är en enorm smärta men jag förstår inte fullt hela vidden av det. Sedan finns det människor som glider genom sina separationer och inte heller kan förstå ...
Jag tror både och; att man kan känna empati och dra paralleller till smärta man själv upplevt - och någon form av uppbrott har nog de allra flesta upplevt.
Men samtidigt tror jag att man ska akta sig för att prata om sina egna upplevelser och smärtor när någon man bryr sig om egentligen behöver få prata om sina. För precis som någon annan sa; även om man upplevt i princip samma sak är vi alla olika och alla situationer är också olika även om ramverket ser lika ut.
Och det du behöver mest kanske inte är att någon förstår exakt hur det känns utan att du får prata om hur det känns så att du kan förstå hur du kan hitta ut ur sorgen och bygga upp ett nytt liv full av hopp om framtiden och inte fylld av smärta från dåtiden.
Det är iallafall vad jag hoppas för dig, för jag tror det finns mycket glädje och upplevelser i nuet och framtiden för dig.
Katarina- Det var kloka ord. Jag ger dig också rätt men samtidigt är det lite så att jag någonstans behöver höra från andra människor att DE har tagit sig igenom och de har upplevt liknande smärta. Inte bara massa klyschor från personer som inte själva egentligen har en susning om vad det handlar om. När det gäller sorg så kan man ju hjälpa en person mycket genom att bara lyssna och låta personen prata. Men personligen tycker jag det är skönt att prata med människor som har gått igenom processen och kommit fram på andra sidan...
Både ja och nej.. Men jag tror att det hjälper att ha upplevt det själv. Sen är en del bättre på att lyssna/trösta/lyfta än andra, i sig själva liksom... De som är bra på det kanske inte har samma behov av att varit där, som de som inte är så bra. Hänger du med?
Miss UD, som flera skriver här finns det olika typer av uppbrott, sorg och smärta. Jag tror vi upplever dem olika beroende på personlighet och hur nära kontakt med våra känslor vi har.
Men, har du en gång landat platt som en pannkaka, försökt sopa ihop resterna av dig själv och uppbådat all kraft som finns för att gå vidare efter ett uppbrott så vet du vad du talar om.
Dessutom kommer ett tungt uppbrott att påverka resten av ditt liv, det är avgörande för hur du kommer att agera/våga/satsa i framtiden.
Jag pratar om förhållanden, inte kärlek till barn eller nära anhörig. Och, jag tror precis som du att det viktigaste är att prata prata prata med människor som vet vad du pratar om.
Av alla jag känner har lätt mer än 50% skiljt sig eller sprängt ett seriöst samboförhållande och när vi hade den diskussionen på ett IT-företag jag jobbade på för nu rätt många år sedan så hade ALLA som satt i landskapet gjort det och då var vi ~25-30 man närvarande (branschen tär hårt på relationerna :)
Hur hårt det tar tror jag beror på hur mycket skit man sett och upplevt i livet och hur jobbigt det känns (och hur länge det behöver ältas) tror jag är kopplat till hur emotionell och inkännade människa man är (ja lite svårkvantifierat)
/Motorsågssociologen
Nej! Ingen förstår...Men jag tror kanske att det är olika för alla, precis som flera här ovanför poängterar, men många saker är ju lika och dem kan det vara skönt att sitta och peta i tillsammans med någon som 'verkligen' förstår. När jag träffade B som nyss har blivit änka, så var ju inte allting precis lika som för mig -änkemallen eller separationsmallen finns ju inte. Men en del saker som jag sade till henne brukar jag verkligen inte säga till eller berätta om för andra, vanliga dödliga, och hon upplevde också att det var en väldig massa folk som förstod, utan att fatta något. När vi pratade så var det en del speciella saker som jag tror att vi tyckte att bara vi begrep, men om det verkligen är så låter jag vara osagt. Men visst har vi alla, eller i alla fall många, föreställt oss hur det skulle vara om någon närstående dör? Det hade jag också... inte var det i närheten av mina tankar. Liksom enklare och svårare på samma gång... litet som att bli förälder då;-))
För övrigt är det inte hon som syns på bilden som har skrivit det här inlägget... Den som syns på bilden skickar en himla massa pussar och kramar i alla fall!
Jag tror du missförstod hur jag menade i min kommentar. Jag tror ALDRIG man förstår hur en annan person känner, fullt ut, eftersom alla är olika och reagerar olika på saker som händer - Oavsett vad man har med sig i bagaget. Något som påverar en person på ett visst sätt påverkar inte en annan på samma sätt. Man kan inte jämföra, aldrig. Kram på dig.
Jo- Den bästa kombination är helt klart en mix av båda. Dels att man har varit där och dels att man har empati/lyssna. Sedan tror jag med att det är olika hur man uppfattat och det är olika hur man kan lyssna.
Ingetingela- Självklart är det så. Jag tror också på något vis att jag känner mer stuns i de ord som yppas från en person som faktiskt har varit i närheten av den situation som jag beskriver. Det känns mindre som klyschor när den säger något.
DTK- Jag håller med dig men som jag skrev ovan. Ibland har folk en tendens att leverera klyschor på lölpande band och har man inte gått igenom liknande saker reagerar jag och tänker mer "lätt för dig att säga" istället för att lyssna.
Spader- Det behöver ju inte vara så men jag känner mer på något konstigt vis förtroende för en person som har upplevt något liknande. Alla små detaljer som man först inte tänkte på men som blir mer och mer uppenbart när man väl är där. Och som du som förlorat din man.. jag kan omöjligt förstå vad du gått igenom. Jag försöker förstå men jag tror inte jag kan det. Sedan kan jag lyssna men förstå fullt ut det kan jag inte..
Missy- Man kan aldrig förstå fullt ut men man kan förstå mer eller mindre..
Mycket intressant ämne!
Känna stor empati kan många göra men att helt och hållet förstå med hjärna, själ och hjärta, till 100%, kan nog vara svårt...
Sen finns det nyanser av alla händelser, var och en är sin sanning närmast... Och viktigast när man går igenom tuffa episoder i livet är ändå (tycker jag) att få älta om just det man upplevt...
Annie- Ältandet är viktigt. Det finns ett stort behov där. Sedan spelar ju empati stor roll såklart. kram
Ursäkta att jag klampar in och lägger näsan i blöt och kanske landar på hal is.
Men (och nu bryter jag mot regel nummer ett - typ) jag har gått igenom separationer, älskade djur som har lämnat mig och lite annan skit.
Och det värsta jag vet i de fallen när man har så ont att man tror att hjärtat skall brista på riktigt är att folk är fega. De vågar inte prata eller fråga. De dansar runt ämnet och försöker muntra upp. Medan jag vill ha medkänsla, någon som orkar lyssna på mig och en axel att gråta floder på.
Det är då jag sållar agnarna från vetet. De som lånar ut axeln och låter mig snyta näsan i älsklingshalsduken - DET är mina riktiga vänner.
De andra - är nog bara bekanta.
Och tiden läker inte alla sår, men det blir bättre - och lättare att andas. Jag hoppas i alla fall att det går åt rätt håll för dig.
Kram (från en okändis men med väldigt gråtbara axlar)
Blue- Visst är det så. Håller med dig och du är välkommen att klampa in såklart. Frågan var ju öppen :-)
Det värsta jag vet är nog folk som serverar klyschor och liksom inte har någon aning om hur det är och säger något klyschigt och uppmuntrande. Då ser jag rött.
Jag kan inte mer än att hålla med. Min värsta klyscha är dock "tiden läker alla sår".
Den som säger det får en käftsmäll - typ - kanske...lite verbalt eller så tänker jag att jag skall utdela den? ;o)
För tiden LÄKER inte ett enda sår...
Blue- Håller med.
Nej, jag håller nog med om att alla uppbrott är olika och egentligen kan man aldrig förstå någon annan fullt ut ju. Men man kan vara där ändå. Och lyssna. Utan att döma.
Det är naturligtvis helt individuellt detta med inlevelseförmåga och empati. Dock kan jag säga att med sjukdomar så hjälper det ofta att träffa andra med samma diagnos framför expertskolad personal just pga den personliga erfarenheter.
Jag har alltid föredragit biografier och memoarer framför romane, just för att jag är så intreserad av levnadsöden och hur folk klarar kriser och, för all del, att leva spännande, lyckliga liv.
Personligen har jag svårt om någon säger till mig "jag försåååår hur det känns" när de inte har en aning om vad som snurrar i min hjärna och vad jag har i bagaget. Det känns bara falskt.
Däremot tycker jag det är enklare att glädjas å andras vägnar- alltså om någon blivit kär, vunnit en parfym, fått ett jobb etc.Jag "vet" hur det känns att vara glad och exalterad för något.
Men svåra saker i livet är trixigare så jag säger nej på din fråga. Det går aldrig att HELT förstå för vi alla är olika.
Hoppas jag inte rörde till det.
Kraaaaaaaaaaaaam
Katinka- Alla uppbrott är olika men för mig känns det skönare att prata med människor som varit med om det.. Sådan är jag.
Maria- Jag tror inte att man kan förstå helt ut hur en annan person fungerar men jag tror att det är lättare att lyssna och vara stöd om man har en susning om vad det handlar om. Du rörde inte till något alls ..
Skicka en kommentar