Vem sade att livet var enkelt?

Såg Iceage i torsdags. Tecknad film. Massa figurer som kånkar runt på en hittebäbis som ska lämnas tillbaka.

Här förvånar jag mig själv.

Det är ju så sorgligt.

Först gråter jag för det är synd om den sabeltandade tigern som först var elak men blev snäll och liksom dör för att rädda alla. Innan är det synd om mammuten som är så ensam och det är ju inget kul alls. Så vill pappan till hittebäbisen döda mammuten innan han fattar att bäbisen sitter på ryggen.. några skälvande minuter innan han lägger ner sitt spjut......

Nu ska jag försöka att dölja denna orgie i tårar för pojkvännen som kanske inte riktigt förstår hur hemskt allt detta är... torka torka med handen.... torka torka med tröjärmen.. inte torka bort mascaran... Inte snörvla .. inte snora...

Bröllop igår. Grät inget alls. Undrar om det hade varit skillnad om det var en mammut som gift sig?