Push the button.

Tryck på knappen så börjar bikten.

Jag fattar nada. Noll. Zero. Null.

Kanske jag har en skylt hängandes i pannan. På ryggen. På väskan.

I neon. Med flashar.

När jag åker tåg. Är på fest. Mesta dels överallt. Där andra människor vistas.

Då ska det biktas. Berättas. För mig. Jag är ju en främling. Sedan 15 minuter eller två timmar.

Idag på tåget fick jag reda på mer information av kvinnan mitt emot. Dels en timmes föreläsning om hennes hund. Om exman. Och expojkvän. Om att hon senast hon åkte den sträckan sett 37 rådjur. Varken mer eller mindre. 37 rådjur. Inte illa pinkat alls. Annars kan det vara otrohet, misshandel, depressioner, oförmåga att få barn.

Ser jag snäll ut?
Har jag ovanligt stora öron och liten mun?

Nåt är det.