Augustnominerade böcker
2 veckor sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Miss Upsey Daisy
- Vardagshändelser presenteras med fina snören, vackert papper, chokladfläckar och en stor portion självironi.
Statistik
Mina Favoriter
-
-
Vad vill jag 2023?1 år sedan
-
Kära jobbdagbok (61)2 år sedan
-
en himla röra av ord3 år sedan
-
-
Ny adress!4 år sedan
-
once upon a time...5 år sedan
-
Allt utom enkelt5 år sedan
-
Test5 år sedan
-
-
-
Därför.6 år sedan
-
-
-
20176 år sedan
-
ett litet hallå7 år sedan
-
Vi ska förresten få en bebis7 år sedan
-
Göteborg, imorgon kommer jag!7 år sedan
-
Tackåhej7 år sedan
-
Årets första dopp!8 år sedan
-
Tro det eller inte!8 år sedan
-
November9 år sedan
-
Nämen hörni...9 år sedan
-
When in Rome9 år sedan
-
Välkomna till9 år sedan
-
Dagens feltänk.9 år sedan
-
-
samtidigt i vardagen10 år sedan
-
Smile!10 år sedan
-
H som i hårrulle13 år sedan
-
27 kommentarer:
Jag som inte har barn tror att det har mycket med att vara just det: förälder. I alla lägen. Omvårdnaden, och behållningen av kärlek. Att älska gränslöst. För det är nog kärlek som aldrig går över.
Tesa- Hm. Verkar så. Att man älskar gränslöst och är beredd att göra vad som helst för sitt barn.
Det är väl när de säger att de älskar en..eller när de efter att ha varit på handboll och sett Bajen vinna påstår att det är den bästa dagen i deras liv.. :)
på lördag morgon däremot, då är åtminstone min dotter ganska billig..
Jag håller med tesa ovan. Det är kärleken, den ovillkorliga kärleken till sina barn. Den är så stor och omedelbar. Känslan att kunna göra precis vad som helst för sina barn för att man älskar dem så, är inget som jag upplevt innan jag fick barn. Jag kanske trodde att jag hade det. Men icke!
Jerk- Bandet mellan barn och förälder verkar aldrig försvinna. Det bara ÄR.
Millan- Jag tror det är så. Man fattar inte själv förrän man är där. Jag förstår inte. Eller jag tror att jag förstår men det gör jag nog inte.
Själv ville jag ha barn tidigt- älskade dem och längtade -ungefär som när du älskar katter och sedan bara väntade och väntade på Saga (tror jag).
Sedan kommer barnet och då är det bara inte alls som man tror, inte som man ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig- livet med extra allt eller så..., mer kärlek än man någonsin trodde var möjligt, mer oro, mer ansvar, mer ilska (jooo- faktiskt), men det som är så fantastiskt är man man (oftast) har minst en person som känner likadant! Som fattar precis hur extra speciell just den här lilla personen är.
Om barn inte kan rädda en relation (det kan de INTE- extra allt blir nämligen too much då)så kan en god relation mellan två personer bara bli sååå mycket bättre av det, om man bara kommer förbi alla måsten och oro och ilska och fixning... som kommer med extra allt.
Det är en häftig känsla att ha varit med att skapa ett liv, en person, en människa som man får förmånen att leva med, se växa och utvecklas, att älska villkorslöst och få kärlek tillbaks. Det är det coolaste jag gjort, och känslan av att inte vara ensam, att vara en familj är oerhört lyxigt!
Spader- Jag tror inte att det går att jämföra katter mot barn. Jag längtade ju efter Saga men ställer det inte i relation med ett barn. Det verkar ju vara att alla föräldar säger samma sak. Jag tror inte att (OM) jag någon gång i livet försöker få barn så kommer jag inte vara den som längtar jättemycket innan. Jag har svårt att se mig själv i den positionen helt enkelt.
Polly- När du beskriver det så låter det så fräckt. På ett bra sätt. Du skrev väldigt bra.
Goding-MUD, inte tror jag att du jämställer katter och barn! Men möjligen så var min egen tidiga, ganska naiva, barnlängtan litet grand lik din, fullständigt normala kattlängtan.
OM, du någon gång i framtiden, helt plötsligt bara råkar vänta barn så kan det gott hända att den där längtan efter barnet bara infinner sig. I varje fall kan då inte barnlängtan var ett kriterium för gott, eller älskande, föräldraskap!!
Du ställer då frågor som man måste fundera över! KRAM!!
Spader- Vad skönt. Tänkte bara om jag hade malt på om kattungen några gånger för mycket ;-) Jag är inte barnkär punkt slut MEN jag tror att jag skulle kunna vara en bra förälder till mitt barn ändå. Men jag tror ändå inte att jag skulle vara så där kvillrande och supergravid och supermammig. Men det verkar ju vara något speciellt med föräldraskap som jag helt enkelt inte ser. Tror mig se men ser ändå inte.
Grejen är dessutom att jag ALDRIG varit barnkär. En dag plötslig så dongade den biologiska klockan, och jag insåg att jag var tvungen att reproducera.
Och det blev kanoners. Vi är värsta bästa teamet, grisen och jag! ;)
Polly- Jag får ta mig ett snack med min biologiska klocka. Den snurrar åt fel håll. Hela jag är som en tonåring i en vuxen persons kropp.
Äh. Alla är olika. Gör vad du känner för! :)
Dessutom har du väl många år kvar att fundera på saken?
Kram!!
Polly- Jag undrar mest vad andra tänker och tycker. Mest så.
Jag tänker i frågan att man får vara med om så mycket härligt med barn!
För min del i ett liv utan egna barn så tänker jag att man missar mycket kul. Tex Luciatåg på dagis och fina skolavslutningar.
Sen det där med att få se dem lära sig saker och göra framsteg.
Bebisåren har aldrig imponerat på mig utan sen efter något år eller två, då börjar det roliga...så har jag upplevt kompisars barn.
Jag saknar och kommer säkert alltid att sakna egna barn men jag har accepterat faktum på mitt sätt och njuter istället av barn i min närhet. Det ger glädje också!
Hur Du ska göra? Det Du känner är rätt och inte vad alla andra tycker eller vad man förväntas göra! Eller hur?
Turtlan
Bara gränslös kärrlek, som att jag älskar dig men kanske inte dina handlingar...fnurrar du på o bli med barn?
Turtlan- Hur jag ska göra vet jag inte. Men jag känner mig ibland som en främmande fågel bland alla barnproducerade vänner och jag undrar vad de ser som jag inte fattat.Ungefär så.
Stella-Inget aktuellt för tillfället. Vill bara förstå. För det gör jag inte....
jobbiga frågor du ställer bästa MUD. Jag kan ju knappast ge något svar. Men på tal om den där klockan.. tick-tack-tick-tack-tick.. och frågan är om det är helt kört för den Loppiga?
Loppis- Det tror jag inte. Om du verkligen vill tror jag det kommer att lösa sig. Det tror jag.kram
Det är den största händelsen i ens liv, att bli förälder. Det finns inte ord som kan beskriva den enorma kärlek man känner för sina barn eller får av dem. Att känna små små händer gripa om ens finger och titta in i ett barns ögon där ingen grymhet, falskhet eller förbehåll finns. Att se sin dotter ta de första stegen eller få en stor kram av sonen och höra honom säga "Du är VÄRLDENS bästa mamma". Vad slår det? Att alltid vara behövd. Att på fullaste allvar kunna ge sitt liv för någon annan. För mina barn skulle jag göra saker som jag egentligen absolut inte vågar eller kan, men för dom är inget omöjligt. Det finns inga hinder. Inte när drivkraften är kärleken i sin renaste form.
Innan jag fick barn undrade jag alltid vad meningen med livet skulle kunna tänkas vara. Ok jag hade mina aningar, men när jag blev mamma då VISSTE jag fullt ut att oj det är det HÄR som är grejen.
Man får bestämma!
Herregud, det är en jättebra fråga. Med risk för att låta jättepatetisk så tror jag att mina känslor för mina barn är den renaste och finaste formen av kärlek som finns, trots allt jobb, alla konflikter och allt ansvar som ibland hotar att ta kål på mig, för att inte tala om mitt äktenskap. Innan jag fick barn visste jag inte vad villkorslös kärlek var. Och villkorslös kärlek är fantastiskt, både att få och att ge.
Dessutom tvingar barnen mig att vända och vrida på argument, fundera på varför jag tycker som jag gör och i allmänhet omvärdera mitt liv och mina ställningstaganden ganska ofta.
Allt ovanstående är skitjobbigt, nyttigt, utvecklande och roligt.
Det sammanfattar väl ungefär vad som visade sig vara grejen med barn för mig, jag hade nämligen inte en aning innan jag fick dem.
Jag tror dock att man kan ha ett mycket bra liv på alla sätt även utan battingar, men kärleken på detta allomfattande vis tror jag att de flesta utan barn går miste om, om jag får sticka ut hakan en smula...
Fru Choklad- När du beskriver det så låter det så vackert på något sätt. Jag tycker du verkar vara en toppenmamma. Bara genom att läsa din blogg så tycker jag du verkar vara enormt kärleksfull.
Enannan- Får man eller tror man att man bestämmer?
Susanne- Klart man får sticka ut hakan. Jag är bara nyfiken på vad föräldar tycker och försöker väl på något vis förstå och sätta mig in i vad det skulle kunna vara att få barn. Jag är dessvärre inte så barnkär som jag skulle önska. Så jag försöker mest sätta mig in ifall det är något som fler känner men att det ändå blir bra i slutändan. Jag menar inte att man ska försöka få barn utan att vilja men att det kan vara normalt ändå.
Det är väl klart att det är OK att inte vara barnkär. Det är inte jag heller! Jag vet inte vad det var, men barn ville jag ha, så mycket visste jag. I övrigt kastade jag mig in i projektet utan vidare eftertanke. Det visade sig vara en bra grej för mig. Lycka till hur du än gör!
Susanne- Tack för tankar. Det känns skönt bara att höra hur andra tänker. Reflektera själv och så.
Sällskapet.
Tack ! Att ge mina barn all min kärlek är ju mitt mål som mamma så om det märks att jag verkligen älskar dem så blir jag jätteglad!
Skicka en kommentar