Säg är det inte lustigt att man en aning halvstressat slår numret till Loppanlej ett nummer jag nästan kan eller inte och när man tittar på numret igen inser man att det där är ju inte Loppanlejs telefonnummer. Man slänger på fortare än kvickt. Hyperventilerar. Skrattar hysteriskt. Småhoppar på stället.
DET.ÄR.TILL. GYMNASIEPOJKVÄNNEN!
Vi talar ett nummer jag inte har ringt på ARTON ÅR.
Jag har precis busringt till hans mamma och pappa.
Jag tror mitt skrik hördes ända bort i Partille. Möjligen Borås.
Fredagsfrågor
1 vecka sedan
17 kommentarer:
Det är ett TECKEN! ;-)
Hahahaha!
(förlåt att jag skrattar men det är bara så bra!)
Em- Självklart. Nu inväntar jag bara att helvetet fryser till is först! ;-)
Tesa- Jorå...
*fniss* och yes, jag hade också gallskrikit;-)
Hanton- Ja, jesus. Vilken grej.
Ha! En freudiansk felringning Down the Memory Lane. Ta en fika med dom, vetja.
Ha ha ha ha ha! Underbart!
Hihihehehe... Eh. Kram?
Plastfarfar- De bor över 40 mil bort. Nja. Det har varit några flickvänner mellan där...
MissE- Chocken liksom.
Missy- kram liksom.
Skrattar på mig! Så glada de måste ha blivit! En galen tidpunkt också? PUSS!
Spader- Ingen konstig tidpunkt... tur!
Tänkt så galet det kan bli!! *fnissar hysteriskt*
Mohahahaaa!
Men alltså. Varför har du fortfarande deras nummer inlagt i din telefon? Efter 18 år liksom? Märkligt.
Loppis- ;-)
Ennann- Hö Hö Hö
Anonym- Varför skulle jag ha det numret inlagt i min telefon? Jag SLÅR numret själv och eftersom Loppanlej har ett hyfsat likt telefonnummer blir det fel. Tro mig men jag raderar FRISKT och någon jag ringde i början av nittiotalet står absolut inte med.
Ahahahaaaaahahaha.
Förlåt men:
HAHAHAHAAAAAAAAAA!!!! Heeeelt underbart.
Viveca- Det bjuder jag på ;)
Skicka en kommentar