Som en blixt från klar himmel.

Jag får väldigt ofta frågan varför jag inte äter kött och jag har ett form av standardsvar på det (som friseras lite olika beroende på vem som frågar). Men idag kom jag på den egentliga orsaken som visar sig häröra från min barndom. Säg att jag var 5-6 år och lekte med en kompis i ett litet radhusområde i Nora.
- Miss UD, de som grillar där borta grillar människokött!!
- Människokött?
- Mmm. De är kannibaler förstår du.
- Men.Men hur vet du det? Hur vet man sådant?
- Känns på lukten. Sådant känner man igen. Grillat människokött.
Jag stirrade på våra grannar i radhuslängan som jag verkligen inte hade den minsta aning om att de var kannibaler. Men sade min kompis så stämde det säkert. Hon hade koll. De följande två veckorna storvägrade jag att gå utanför dörren utan min mamma. Alla kompisar kom hem till mig och lekte istället. Sedan kom jag inte ihåg vad som hände, grillsäsongen kanske var över för jag vågade mig ut. Inte blev jag serverad på plasttallrik med bakad potatis, sallad och en folköl till. Kanske ren tur vad vet jag. Men trettio år senare kan jag fortfarande inte avgöra ifall det grillas människokött varvid jag avstår. Better safe than sorry är mer min melodi. Man vet ju aldrig när man stöter på en tvättäkta kannibal.