Men skam den som ger sig.

Efter att ha legat apatisk på hotellrummet (med icke fungerande tv!) sms:at alla jag känner för att beklaga mig. Drama-queen är aldrig tillräckligt sjuk för att inte sms:a. Tänkte jag att här kan jag ju inte ligga hela dagen. Så jag kammade mig och började gå mot resturangen där B var med sina vänner. Det här med att promenera visade sig inte vara en sådan pigg idé ändå. Det blev en rätt vinglig version av det hela. Inte som i att kräka för det hade jag lagt av med för fleeera timmar sedan. Det var mer orken som inte var med mig. Så jag pausade vid varenda tillgänglig bänk, varenda trappa, varenda torg. Ett tag tänkte jag (när jag satt där med min korta jeanskjol på ett ack så okvinnligt sätt att) folk tror nog snart att du går på gatan och orkar du lappa till vederbörande om du får frågan? Efter närmare hundra timmars promenad kom jag fram till resturangen. Tågar in till folkets jubel ( kanske inte men det hade varit en pigg idé)basunerar ut att jag inte ämnar vidröra någon i sällskapet. Har man pesten så har man. Sitter ner och är lite smånöjd över att ha tagit mig ut OCH ätit lite mat dessutom. Den här smånöjdheten försvinner rätt snabbt när jag inser att jag har feber. Ungefär i samma veva insåg jag att det nog var vinterkräk och inte någon ordinär kräk. Sittningen avslutades ungefär där. B och jag åkte hem till hotellrummet där jag somnade innan schlagern var slut. Då behagade nämligen tvn att fungera.