Lite salt har ingen dött av.

Vi var ute och åt igår jag och B. Eller kanske inte ut och åt som i åka in till stan och pynta sig innan. Vi beslutade oss för att äta hämtmaten ute så att säga. Vi var lokala. Klädseln var huvtröja & osminkad. Bara för att visualisera det hela en aningens bättre. Nytt indiskt ställe. Tredje ägaren på ett år. När vi steg in var vi helt ensamma men ack så efterlängtade. Servitören blev så till sig att han nästan slog knut på sig själv. Hela han var ett under av vänlighet. Han log och var så service-minded att han nästan gick itu. Tyvärr var maten sisådär. Men hela mitt hjärta svämmade över av moderskänslor. Även om maten var supersalt och inte speciellt god ljög jag. Både när han frågade och när vi betalade. Jag tittade honom djupt i ögonen och sade med mitt bredaste leende att maten var jättegod. För jag ville att det skulle vara så. Jag ville att de skulle lyckast med att driva detta lokala hak även om de två andra misslyckats. Vi ska gå dit igen för jag vill att det ska smaka gott. En andra chans och jag kan tänka mig att ljuga igen bara för att.