Den franska kvinnan.

Jag vet knappt var jag ska börja. Blir det den kanadensiske doktorn? Blir det gatubarnen? Blir det myrorna? Eller ska jag berätta om den franska kvinnan som grät. Jag tror vi börjar med henne. Det löste ju sig bra i slutändan.

Jag gick upp 3.20 imorse. B och jag satt i ett sunkigt fik på flygplatsen och väntade. Inte inne på terminalen för det får man inte förrän tre timmar innan. Vi åt någon form av frukost på fiket och dividerade en stund om den pappmuggen med vätska som dök upp ifall det var mitt te eller Bs blaskiga kaffe (det var faktiskt kaffe!). När man väl gått genom säkerhetskontroller och dessutom någon skämtsam passkontrollant (som visar sig vara lite av en komiker). Klockan är fem på
- Det där är inte du på kortet.
- Det är jag!
- Inte du på kortet!
- Det ÄR jag.
- Jaja, hur länge har du varit här?
- En vecka?
- Nästa gång får du stanna ett år!

*stämplar*stämplar*stämplar*

Då när man väl kommer på planet och känner sig nästan hemma träffar man den gråtande fransyskan. Hennes pass är borta. Hon är på planet men passlös. Hennes vänner letar. Tre flygvärdinnor letar. Hon gråter. Den stadiga och trygga flygvärdinnan säger på finlandsengelska.
- Dåånt vårry, Dåånt vårry.
Passet dyker sedant upp då en av väninnorna av misstag tagit det. Jag börjar nästan gråta och klappar henne på armen lite uppmuntrande. Sedan får jag egna problem då det är turbolens både högt och lågt.
- Jag hatar att flyga viskar jag.
Hon ler förstående åt mig, vi konverserar på franska ( hon gör, jag staplar mig fram) samtidigt som hon visar lite kort från Varanasi tills dess att det värsta skumpet är över.