Man klarar sig alltid.

Det här blir ett långt inlägg om en händelse utan trams. Om fantastiska människor och en människa som jag önskar väldigt illa.


En gång för länge sedan beslutade jag mig för att åka till Kanada. ENSAM. Just det ensamma var viktigt för att jag skulle utvecklas. Jag satte mig på planet åkte till London, åkte till NY och bytte till Toronto. Just i Toronto kunde jag faktiskt bo en vecka hos min väns svärmor & svägeska. Jag var där i fem hela dagar och utforskade Toronto. Allt i enligthet med utvecklingen. Efter dessa fem dagar var det dags att styra kosan till Montreal. På tåget hamnade jag vid en student som var från Kanada och studerade till arkitekt. Vi satt och pratade hela resan och när vi kom fram hjälpte hon mig att hitta ett vandrarhem. Hon ägnade följande dag att visa mig runt. På vandrarhemmet träffade jag en svensk kille. Egentligen hade jag inte mycket övers till honom och tyckte egentligen att han var en viktigpetter men han var enträgen och ville umgås. Det slutade med att jag bjöd in honom till att umgås med mig och den kanadensiska studenten. På vandrarhemmet var även en dansk kille som som också hängde på ut den kvällen. Det bestämdes då att jag skulle stanna kvar några dagar i Montreal med den svenska killen för att sedemera möta dansken uppe i Quebec.

Det blev aldrig så.

Det blev verkligen inte så.

På morgonen vinkade jag adjö till dansken som skulle iväg och turista lite i omgivingen. Själv skulle jag och den svenska kille byta vandrarhem och sedan på en privat fest med min nyfunna kanadensiska vän. Jag har rest kors och tvärs över hela jorden och ändå gjorde jag det mest förbjudna. Jag vände ryggen åt min väska. Den försvann. Tillsammans med min svenske vän.
Jag kan fortfarande idag känna den känslan när jag inser att väskan är borta tillsammans med min reskompis. Jag springer runt vandrarhemmet och inser att ALLT av värde är borta. Att jag är ensam i Kanada precis utan pengar, pass, kreditkort, kamera, Lonely Planet. Man är naken. Så fruktansvärt naken. Jag får 20 dollar av ett gay-par från LA som säger att jag åtminstone ska ha till lite mat. Jag försöker ringa hem collect call och blir kopplad till Schweiz flera gånger innan de slutligen kopplad Sweden. Ber min pappa som nästan är i upplösningstillstånd att försöka ta reda på vad min kompis i Detroit har för telefonnummer via hans mamma i Växjö. Mitt i allt detta öppnas dörren och in kommer min danska blivande reskompis. Tydligen hade svensken länsat hans plånbok när de sov eftersom de sov i samma rum. Han hade också gjort den upptäkten. Nu var vi iallafall två utan pengar. Till slut fick min pappa tag på telefonnumret till min vän i Detroit som faktiskt var hemma. Han var beredd att sätta sig i bilen och åka och hämta mig. Åtta timmar bort. Eller boka en flygbiljett till mig att hämta ut på flygplatsen. Den planen sprack en aningens då jag saknade pass. Mitt i detta erbjuder sig en kille från Thailand att köra tillbaka till Toronto några dagar tidigare än tänkt för att hjälpa till. Innan var vi tvugna att göra en polisanmälan. Så vi traskar iväg till polisstationen och gör anmälan. Bakfull så in i h-vete. Ber att få låna nyckeln till toaletten. Lånar. Gör anmälan. Lånar igen. Vi sätter oss i bilen med vår hjälte bakom ratten. Han kör oss. Bjuder oss på KFC. Min danske vän kommenterar de mynt han har i fickan att han hade tänkt att ge det till tiggare "men nu behöver jag de bättre själv" säger han och skrattar. Jag kontrar med " och hade jag haft en kamera hade jag tagit kort på oss nu" men den var ju borta.

Väl framme i Toronto har min väns fru satt sig i bilen. Stoppat in alla tre barnen och kört fyra timmar för att möta upp mig i Toronto. Hon hade inte träffat mig innan, hon visste bara att jag var hennes mans vän och ställde därför upp till max. Jag vet inte egentligen hur man tackar en person som verkligen släpper allt och ställer upp för den lilla naiva svenska flickan som skulle utvecklas.

Min månad i Kanada blev annorlunda. Istället för att prova vingarna och resa runt blev jag med ens rädd. Jag stannade kvar med Julie i en vecka i Toronto tills dess att mitt provisoriska pass anlände från Ottawa. Jag lärde mig hur det svenska konsulatet fungerade. Om hur man budar pengar från Sverige. Om hur det är att stå på ett vandrarhem ensam och dirigera men även lugna ner sina föräldrar. Jag lärde mig att bara för att folk är svenska är det inte samma sätt som att de är goda. Jag tänker ibland på den kanadensiska studenten som tog hand om mig och som jag inte kunde kontakta och berätta varför jag aldrig dök upp på festen. Hennes telefonnummer fanns uppskrivet i Lonely Planet. Jag försökte sedan att kontakta universitetet för att på något vis kunna nå henne och förklara. Den danske killen bodde hos vår thailändske hjälte och spelade jazz-skivor några dagar tills dess att han fick kontakt med sina kompisar som hade rest åt andra hållet. Han frågade mig om jag ville följa med och resa med dem igen men jag tackade nej.


Numera när jag bor på vandrarhem sover jag med alla väskorna i sängen. Med ena ögat öppet. Och jag svär vid Gud. Ser jag svensken igen brukar jag våld.