Sport-Spexighet.

Denna sport-spexighet som ibland drabbar mig. Så oerhört lustig och fullständig livsfarlig. Det är den som får mig att ställa frågor till min engelska kollega " Jag har hört att fotboll är viktigt i England, stämmer det?".  Önskar att han kunde liksom se hur jag kluckar förnöjt på andra sidan skärmen. Jag är nämligen mycket stolt över min sport-spexighet! Det till trots att kollegan i framtiden kommer behövas för att besvara viktiga frågor. När man kan vara sport-spexig utan att något händer blir nästa stadie vill man gärna testa gränser ytterligare och kastar ur sig påstående som att "vi kommer spöa er på fredag", "Zlatan kommer sparka rumpa" och sista "Zlatan kan ta hela engelska laget själv- med ögonbindel!". 

Jag kan inte ens räkna efter på en hand hur många gånger jag passerade gränsen. Då är det tröstsamt att tänka på den svensken som bodde på samma vandrarhem som mig den där sommaren jag jobbade i Brighton. Det var VM den sommaren och England förlorade mot Brasilien.  Då är det inte läge att gå längs Brightons vindlande gränder och ropa "Viva Brazil". Det satt rödgråtna engelska män på pubarna som säkert inte såg så lätt på det. Svensken fick aldrig stryk den kvällen, inte ens lite, fjorton år senare är jag fortfarande  mkt mkt förvånad.