torsdag 3 juni 2010

You can run but you can't hide.

Igår när jag var ute och rastade katt-bos i sele stannade min granne för att prata. Faktiskt visste jag först att han var min granne när han nämnde att vi bodde i samma port och att jag "bodde i Mårtens gamla lägenhet". Mårten själv bor några våningar upp. Sedan berättar ovan nämnda granne sakligt om vilka som bor i vår port. Efter det gjorde han en djupintervju med mig vem jag var. Ungefär då öppnades fönstret och en annan granne började frenetiskt att vinka åt Saga. Det var väl i den vevan jag plötsligt tyckte det blev lite väl mycket av grannsämjan på samma gång.


Det är fint med grannar men det kan ibland bli en smula för mycket. Eller som när min andra granne ( hon med katterna, kommer ni ihåg) sprang på mig i tvättstugan och undrade var Saga & Mumin var eftersom " vi har inte sett dem i fönstret på ett tag".

4 kommentarer:

Tesa sa...

Du berättade väl för henne att du i själva verket hade häftat fast dem på insidan skafferidörren som en slags djurFritzl? ;)

Jag gillar grannar... fast visst, det är väl när man själv får välja dem misstänker jag. :D

Miss Upsey Daisy sa...

Tesa- hehehe, det hade varit något. Grannar är trevligt men det får inte bli för mycket bara.

anna sa...

det var just det där som gjorde att vi flydde det puttenuttiga och barnvänliga radhusområdet... jag gillar grannar, på lagom avstånd!

Miss Upsey Daisy sa...

Fru A- Lagom är helt klart bäst...