Jag sprang.
Och sprang.
Såg Babsan.
Hon var rosa!
Någon ska ju vara det med.
Fortsatte att springa.
Levde för sportdryck & energybars.
Och druvsocker.
Fint knark!
Lyssnade på Lady GaGa.
Men även Moby.
Såg Loppanlej igen.
Hon fick en klapp på axeln.
Sedan fokus.
In tillbaka i löp-bubblan.
Vid 35 kilometer började mitt knä att göra uppror.
Sju jävla kilometer, tänkte jag.
Det kan man ta på ett ben.
Sprang vidare, hoppades på det bästa.
Mitt knä tog sitt förnuft till fånga.
Vi samarbetade åter.
När skylten för 40 km dök upp fick jag tårar i ögonen.
Och ökade tempot på ren vilja & adrenalin.
Så blev det äntligen fredag
18 timmar sedan
5 kommentarer:
herrejävlar. ett under att ni kunde stå igår... fantastiskt trevligt att ses! hoppas du inte har alltför ont idag :)
ja du är så jäkla duktig!! jag är grymt impad!
Totalt genomimponerad!
shit, vad duktigt, är helimponerad!!!
Fru A- Det kunde vi ju knappt. Jag var så sliten. Verkligen.
Yllet- Tackar.
Märta- Oh. Tack igen.
Karro- :)
Skicka en kommentar