Halta Lotta.

Ni vet hur små barn gör när de slår sig? Först är de helt tysta och sedan kommer det någon springande och först DÅ börjar de gråta. Härligt att man själv har utvecklats jättenoll där.



Igår kväll skulle jag låsa upp min cykel och hade hängt typ tre tunga kassar på den. När jag lossade den från stolpen ramlade den ner på min bara fot och lyckades borra in tre kuggar från kugghjulet (vid kedjan). Jag har någon sportig variant så där är inget skydd som det brukar vara. Så cykelfanskapet rasar och det gör ont som i h-vetet. Så ont att min tanke är "helvete, ska jag våga kolla på foten eller låta bli för det där var inte bra". Med tårar i ögonen samlar jag ihop mina saker och konstaterar att det kommer blooood! Då kommer en man springande och säger " det där måste ha gjort ont din stackare". Då blir jag ju så rörd av någon frågar och att han klappar mig på axeln så jag börjar gråta ännu mer. Haltande och gråtande går/cyklar jag hem till B. Blodar ner badkaret och blir omplåstrad. Berättar hela historien igen och gråter ännu mer över den snälla mannen. I natt har det knaprats värktabletter eftersom en bultande fot stör nattsömnen något.

Till saken hör den att jag inte har tid att vara halt. Jag ska bära kartonger och trekka på Borneo samt springa Lidingöloppet. En halvkass fot är inte välkommen alls!