tisdagen den 2:e juli 2013

Verkligen Inte Kul.

Igår susade jag iväg för att fika med en kompis. Packade Lilla G och hoppade på bussen. Skuttade av i Slottsskogen och gick till fiket. Hann med att fika och promenerade tillbaka för att ta bussen hem igen.

På busshållplatsen fanns två busskurer när jag gick mot den ena kom en väldigt berusad man fram ( hemlös?) och jag var inte så intresserad av att prata med honom, dels för att jag inte fattade vad han sade, han kom för nära och jag ville inte ha honom in ramlade i barnvagnen. Jag flyttade på mig några gånger och bytte sedan busskur. Ungefär då började det spöregna. Mannen kom efter en kort stund efter och började prata med en annan man som stod en meter från mig (ihop tryckta för regnet) och han i sin tur skrek åt den berusade mannen att han bara skulle gå. Lilla G började i samma veva låta med samma ljudstyrka som ett överfallslarm och en kvinna fräste åt mannen som skrek att sluta skrika.

Tålamodet en nybliven mamma har här. Minus femtiotolv ungefär.

Bussen kommer och jag och överfallslarmet hoppar på i ösregnet (bara att åka buss med ett överfallslarm är rätt jobbigt). Hoppar på gör även den berusade mannen som efter någon minut hittar mig och på nytt söker min uppmärksamhet och jag fattar fortfarande inte vad han säger och jag vänder honom ryggen och då tar han tag i mig och då fräser jag åt honom att bara lämna mig i fred. Någon annan person på bussen säger något i stil med " låt henne vara hon har ju barn".

Hur glad på en skala kan man tro att jag var när äntligen kom hem? 

8 kommentarer:

annika sa...

Jag har också en slags radar i dra till mig den typen av personers uppmärksamhet. Inte kul! Stackars dig, skönt att komma hem!

Turtlan sa...

Det är vid ett sånt tillfälle man önskade man hade en burk pepparspray i fickan!!

Kommer ihåg när jag och mamma var i Göteborg för några år sedan. Vi har väl aldrig åkt stadsbuss ihop men då gjorde vi det, en sån där dragspelsbuss.

Vi satt snällt där på bussen när en gapig, illaluktande troligen onykter person klev på o satte sig nära oss. Inte bra tänkte jag. Han höll show med sin gapighet o stämningen blev lite olustig där på bussen. Jag tänkte att nu blir nog kära mamma lite rädd. Jag gillade inte situationen.

Efter några hållplatser kliver han av.
Då utbrister mamma: - Detta var ju spännande, inte varje dag man får vara med om lite spännande saker så här.....

Ja man ser, damer från mindre ort i Värmland räds inte störande typer i större städer!

Mirijam sa...

Jag säger som Annika här ovanför, sådana där människor dras till mig också! Sjukt jobbigt.

Gissar att glädjemätaren gick i topp när du kom hem!?

I mitt huvud sa...

Ha ha!!! Bra liknelse, överfallslarm!!! Kan tänka mig att du var en aning svettig....

Katarina sa...

Väldigt glad? Eftersom du äntligen var hemma? ;-)

Lilla G förresten - Betyder det att ett namn är bestämt?

tantaugusta sa...

De där svettinga bussturerna (minus onykter person) minns jag som igår och är faktiskt väldigt glad att de är över. Visst kan jag drabbas av bebissug fortfarande men var ålder har sin charm och just nu ligger ganska mycket charm i att kunna ta sig överallt utan dessa överfallslarm (även om vi är mitt i sluta-blöja-fasen med yngsta och det kan ju vara nog så nervös i publika sammanhang) :)

Jo sa...

Jag avundas dig inte den situationen, men du verkar ha lyckats hålla huvudet kallt, imponerande!
Överfallslarm i sig är svettigt nog även utan onykter person och onykter person är ju jobbigt även om man är ensam utan barn. Jag kan inte ens tänka mig hur kombinationen måste kännas! :(
Kram!

Miss Upsey Daisy sa...

Alla-Det är nog jobbigt att handskas med fulla personer normalt så att säga men när hon var ledsen och jag var rädd att han skulle rasa in i vagnen så blev det verkligen maxat...