Mycket optimistiskt av undertecknad att tro att man kan läsa sista kapitlet som högläsning utan att lipa när man inte kunde läsa det i sin ensamhet tyst utan att det kommer tårar. Ingen av gångerna man försökte läsa det tyst utan att det kom tårar. Ingen av gångerna. För det är ju Mycket Sorgligt när katten dör i slutet. Så när man ligger där mitt i sängen mellan en elvaåringe och en nioåring och kämpar med att hålla rösten stadig för att det inte ska märkas och det går ju inte alls så bra. Inte alls så bra så att säga. Man vill ju inte vara en sådan otrolig mes men när Pusspolisen säger "Anna, vet du vad. Vi kan sluta nu och läsa om du vill?" så tänker man att det där pokerfejset behöver man nog fila en smula på. Pokerfejset är liksom inte existerande om vi säger så.
Och nu till dilemmat.
Ska jag lägga ut resterande åtta sidor på entreprenad till Pojkvän att läsa klart? Bränna boken? Dra i mig helium så att det blir en lustig röst och Mindre Sorgligt? Försöka igen? Hur ska man veta?
Svar till: Lättrördigötborg@hotmail.com
Augustnominerade böcker
4 veckor sedan
4 kommentarer:
Läs och gråt. Det är ok.
Jag säger som Magica de Hex: läs och gråt. Ibland behöver man en good cry och det är aldrig för tidigt att lära sig det.
Plus: när jag var liten älskade jag att läsa sorgliga böcker som gjorde att jag grät. Vad hette den där boken med grisen och spindeln Charlotte? På repeat läste jag den och grät. Och Allra käraste syster! Oj, vad jag fick min mamma att läsa den. Och jag grät.
Så blev jag en helt strålande drama queen också efter det.
Läs och gråt! Det gjorde mamma och pappa för mig och min bror. Snytpapper är bra att ha till hands.
Magica- Sista delen gick bra.
Erika- Wilbur? Allra käraste syster. Oh en sådan favorit.
FAM- Mmm.
Skicka en kommentar