Och när man i decembermörkret svirar runt på snorhala vägar med pappas bil tänker man på den gången man hade haft körkort i några månader och tog en kurva nära hemmet lite väl snävt och hamnade i diket och man var så himla rädd att bilen skulle välta om man gick ur den att det enda man gjorde var att tuta och gråta vilket ledde till att åtta personer kom ut ur husen brevid och en man hade en toyotabuss som var tillräckligt stark att dra upp volvon med den gråtande (eller hulkande) artonåringen.
Så när man svirar runt på snorhala vägar nitton år senare tar man det lite lugnare. För det händer ju det där att man lär sig något.
Tre tisdagstankar
1 dag sedan
