Tjugofyra timmars intensiv vistelse började med att jag tittade på kvinnan på platsen jämte och vi tillsammans konstaterade att det luktade bränt gummi. I mitt huvud spelade jag upp en film med förseningar och ersättningsbussar om vart annat (samtidigt som jag svor högt men även det i mitt huvud). Tåget började mirakulöst att rulla vi anlände i tid och jag mötte upp min kompis och gick till Wagamama. Dagen efter var det kurs hela dagen när jag fick meddelande av en annan vän som var på centralen att det visst var strömavbrott och då började jag inte bara svära högt i huvudet utan även utanför mitt huvud. Idén om att tillbringa fredag kväll på centralen springande från perrong till perrong med alla andra som vill åka hem? Lika upphetsade som att amputera ett ben ungefär (vilken kroppsdel som helst faktiskt). Tåget gick sedan i tid och hade jag inte varit så himla trött hade jag pussat alla andra medresenärer och galloperat mot bistron vrålandes "jag vill tacka livet" för full hals. Vilket troligen fått mig avslängd av tåget och inte så tacksam till livet på en bänk i Katrineholm.
Dan före dan före…
22 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar