Om föräldrar alltid har rätt till sina barn? Oavsett rätt till sina barn?
Det tycker jag inte. Jag tycker att det finns fall där den ena parten faktiskt ska fråntas rätten att träffa sina barn. Det finns handlingar som ALDRIG kan göras ogjorda. Handlingar mot endera barnen eller den andra föräldern. Handlingar som inte kan slätas över.
OM MAN SÅ LEVER I TUSEN ÅR.
Jag tror fullt och fast att i de fallen är det bättre att barnen har en stabil förälder. Jag tror att en stabil förälder kan göra ett sjuhelsikes jäkla bra jobb och vara miljoners miljarders bättre än två föräldrar där den ena föräldern uppför sig som en tvättäkta idiot?
OM MAN SÅ LEVER I TUSEN ÅR.
Jag tror också att barn är lika lyckliga om de lever med två pappor eller två mammor. Eller om mamman i sin barnlängtan åkte till Danmark för att bli ensam förälder. Det är lika fint som vilken kärnfamilj som helst och tröttman jag känner för de som jiddrar om "stackars barn"----> stor tröttma.
Jag tror det finns de där ute som inte är biologiska föräldrar men gör ett sjutusen till jobb ändå. I rollen som att vara som en förälder men ändå inte vara det (varken genom adoption eller genom blodsband). De som tröstar, klappar, visar, hjäper och skulle kunna bära det barnet till månen om så vore. Hatten av för de personerna. Det är en sak att bli förälder men en helt annan sak att vara.
Mvh "Läser Lite För Mycket Dagstidningar"
Det tycker jag inte. Jag tycker att det finns fall där den ena parten faktiskt ska fråntas rätten att träffa sina barn. Det finns handlingar som ALDRIG kan göras ogjorda. Handlingar mot endera barnen eller den andra föräldern. Handlingar som inte kan slätas över.
OM MAN SÅ LEVER I TUSEN ÅR.
Jag tror fullt och fast att i de fallen är det bättre att barnen har en stabil förälder. Jag tror att en stabil förälder kan göra ett sjuhelsikes jäkla bra jobb och vara miljoners miljarders bättre än två föräldrar där den ena föräldern uppför sig som en tvättäkta idiot?
OM MAN SÅ LEVER I TUSEN ÅR.
Jag tror också att barn är lika lyckliga om de lever med två pappor eller två mammor. Eller om mamman i sin barnlängtan åkte till Danmark för att bli ensam förälder. Det är lika fint som vilken kärnfamilj som helst och tröttman jag känner för de som jiddrar om "stackars barn"----> stor tröttma.
Jag tror det finns de där ute som inte är biologiska föräldrar men gör ett sjutusen till jobb ändå. I rollen som att vara som en förälder men ändå inte vara det (varken genom adoption eller genom blodsband). De som tröstar, klappar, visar, hjäper och skulle kunna bära det barnet till månen om så vore. Hatten av för de personerna. Det är en sak att bli förälder men en helt annan sak att vara.
Mvh "Läser Lite För Mycket Dagstidningar"
4 kommentarer:
Jag håller med! och tycker också att man ibland måste agera "förälder" för andras barn som behöver hjälp. /L
L- Absolut. :)
Som du till exempel! Hård kram :)
J- tack. Jag gör mitt bästa. <3
Skicka en kommentar