Vissa dagar känner jag mig otroligt tråkig. Jag gör samma saker...( det här har inget med mammaledigheten att göra utan tråkkänslan kommer till och från lite nu som då) och är fast i mönster. Fast i mönster både vad jag gör och vad jag tänker. Det är så mycket slentrian och tristess. Men så fort jag träffar människor som inte är som jag är blir det som värsta energikicken (jag gillar mig det är inte det). Prata om saker jag inte brukar prata om, tänka på nya sätt och få inblick i olika världar. Bara det inte är min vanliga vardag så.
Det är alltså inte stora saker som behövs. Inte alls stora.
Det är alltså inte stora saker som behövs. Inte alls stora.
2 kommentarer:
Vet vad du menar. Tristess är en av de absolut värsta känslorna för mig, blir helt uppgiven och vill bara krypa ur mitt eget skinn.
Fifi- så det är väl därför bloggar passar mig så bra. Läsa om andras lov, nya input.
Skicka en kommentar