På mitt förslag började Pusspolisen ( eller ska vi säga tio-åringen eftersom hon nuförtiden nog pussar och kramar mig varje dag istället för at räkna pussar mellan mig och Pojkvän) på dans på fredagar. Hon tar bussen dit själv (mkt stort) och varje fredag när hon kommit fram ringer hon mig och berättar att hon är på plats. Jag hämtar henne där på vägen hem (hon köper alltid chokladboll och jag en melonklubba).
Iallafall.
På torsdagen berättar hon att föräldrarna fick komma och titta och undrade ifall jag kunde. I mitt huvud snurrade allt som var tvunget att göras på jobbet och jag svarade att det gick nog inte. På fredagen när hon ringde och berättade att hon var framme frågade hon igen ifall jag kunde komma och jag svarade att det gick tyvärr inte men att jag skulle komma i vanlig tid. Hon svarade att det var okej men jag hörde så väl hur besviken hon blev.
Det tog ungefär fem minuter innan jag insåg vilken jubelidiot jag var. Jag avslutade fredagens "måste" och sprang till närmaste hållplats, sprang sedan från spårvagnen till dansstudion. Smet in mitt i klassen och vet ni vad? Hennes min när hon såg mig komma in i salen trots allt. Sjukt värt. Verkligen sjukt värt.
Iallafall.
På torsdagen berättar hon att föräldrarna fick komma och titta och undrade ifall jag kunde. I mitt huvud snurrade allt som var tvunget att göras på jobbet och jag svarade att det gick nog inte. På fredagen när hon ringde och berättade att hon var framme frågade hon igen ifall jag kunde komma och jag svarade att det gick tyvärr inte men att jag skulle komma i vanlig tid. Hon svarade att det var okej men jag hörde så väl hur besviken hon blev.
Det tog ungefär fem minuter innan jag insåg vilken jubelidiot jag var. Jag avslutade fredagens "måste" och sprang till närmaste hållplats, sprang sedan från spårvagnen till dansstudion. Smet in mitt i klassen och vet ni vad? Hennes min när hon såg mig komma in i salen trots allt. Sjukt värt. Verkligen sjukt värt.
14 kommentarer:
Snyft.
Å vad sånt berör!
Mycket klokt beslut av Dig. Det där kontoret kan vänta.
Måste vara härligt fått en sån plats i barnens liv.
Visserligen gillar M:s barn mig men hittills så har de inte bett mig personligen komma med på t ex musikuppspelning eller dylikt.
Jag tror inte att de medvetet väjer bort att fråga mig utan att de inte tänker på det lite tonårsflummigt men även som hänsyn till mamman. De märker ju att det är lite spänt där som att hon inte pratar med mig. Nu är det ok att jag är med men hon har hittills inte sagt något till mig på eget initiativ. Hennes föräldrar (barnens mormor & morfar) pratar alltid på med mig vilket känns bra.
Så jag hänger på ibland men avstår också ibland för det är lite jobbigt känna att hon inte vill att jag ska vara där.
"Dina" barn tycks ha en klokare mamma så det inte blivit som vi har det.
Fin 1a advent från mig.
:) vad fint!!
Så himla fint! Grinar lite här i soffan i Vasastan. Så. Himla. Fint! <3
Åh vad fint!
Men TÅRAR!!!!!
Ååååååh! Gud!
Du ÄR bäst. På alla sätt.
Turtlan- Jag tycker "dina" barns mamma inte uppför sig vuxet för fem öre. Det är verkligen tråkigt tycker jag. Jag bor tillsammans med de här barnen till 100% och tar även vissa delar till 100%. Jag är med på det mesta som händer såvida det inte krockar med annat ( som det gör ibland i livet, det är ju ganska ofta allt händer på samma gång oavsett).
Yllet- Det var fint.
Erika- Det kändes viktigt och det var värt det. <3
MrsE- Mmm.
H-Sara- Ja, verkligen tårar.
SW- :)
Katarina- Tack. Jag gör mitt bästa med dessa två. :)
Så himla roligt! Bra tänkt där, men det är lätt att tänka att kontormåsten är viktigare. För bonusföräldrar OCH för oss andra föräldrar.
Och det var väl en av de godaste melonklubborna på länge?
KRAM!
Oki, då förstår jag. Jag tror också det är lättare ju yngre de är när man träffas. Man blir en mer naturlig del i deras liv då.
M:s tjejer har ju en väldigt engagerad mamma som kanske borde släppa taget över sina nu ganska stora döttrar (läs curling)
Måste vara härligt känna att det fungerar bra med barnen och framförallt för pojkvännen. Tänker på i de fall det är tvärtom dvs om man skulle vara "pappas flickvän som barnen inte gillar...." Glad att slippa!
Fin 1a advent!
Åh, det är inte lätt det där med bio-föräldrar och bonusföräldrar. Det krävs mycket från bio-föräldrarna för att inte låta svartsjuka, enorm kärlek och annat stå emellan dem och barnens chans till en fin relation till bonusföräldrarna.
Mina barn har liknande relation till sin bonusmamma och det har krävts mycket sväljande från min sida för att klara det, fortfarande kan jag få klump i magen vid tanken på att det skulle ta slut mellan barnens pappa och henne. Men jag gillar henne jättemycket och jag tror också att det är jättebra för mina barn att stå någon annan än sina föräldrar så nära som de gör till henne.
Som Turtlan skriver är lojalitet till bioföräldrar en viktig sak och jag har känt att jag som bioförälder måste uttrycka för mina barn att jag inte känner mig hotad av deras kärlek till bonusmamman så att de får lugn och ro i det. Det är ju faktiskt sant. Jag har däremot varit orolig för att hon ska svika det förtroende de visat henne eftersom jag inte har möjlighet att vara med och se och höra vad som händer. Det är det som har varit mitt stora problem och som jag intellektuellt har insett att jag måste bortse ifrån.
Det finns alltid två sidor av myntet och inget är okomplicerat när det handlar om stora känslor.
Dock, superunderbar historia, jag satt också och småsnyftade lite i igenkänning eftersom jag också sedan en tid börjar närma mig bonusmamme-stadiet och inte bara är "pappas nya tant"...
/Anna
Spader- Du vet att jag gör mitt bästa...?
Turtlan- Jag tror också att det är lättare ju tidigare man träffas så att säga. Det finns ytterligare en aspekt i detta som jag tyvärr inte kan skriva på bloggen.
Anna- Det måste vara svårt att vara bio-förälderna och acceptera att någon annan är med de personer man älskar mest. Jag har inte varit på den sidan så jag kan inte helt fullt sätta mig in i det men du har såklart rätt i det du skriver. Jag menade med Turtlan att det inte är vuxet att inte ens HÄLSA på den nya. Och jag har för mig att Turtlan inte är så "ny" och att det har varit ett uppbrott långt innan. För det skulle jag nog själv känna ( jag bara spånar här) att om separationen var ful och det fanns en tredje person inblandad så skulle det såklart vara svårare att släppa sina barn dit? Men i mitt liv (vårt liv) försöker jag vara en sådan bra person jag kan och jag titulerar mig helst inte alls (än) utan finns där, övar läxor, ser över kläder, handlar farsdagspresenter, lyssnar, tröstar, kramar, lyssnar på hemligheter, hittar på roliga saker ihop alla fyra.
Du verkar klok tycker jag. :)
Hej igen!
Vill bara säga att jag tycker att du verkar så himla fin med barnen, men framför allt att jag inte heller titulerar mig på något sätt någon gång annat än här, tydligen. Det var nog bara ett sätt att förkorta texten... :-)
Heja dig och alla andra som gör sitt bästa i de ibland komplicerade familjebildningarna och -relationerna!
/Anna
Anna- oh. Tack. Blir rörd. :) Skriver inte så mycket om dem egentligen utan vill hålla dem utanför bloggen. Men ibland när de säger eller gör något kul får de vara med på ett hörn.
Skicka en kommentar