Det Tog Sin Lilla Tid.

Ringde mina föräldrar vid nio på morgonen i måndags. Pappa svarade lite stressat och sade att mamma var i badrummet och om det var något speciellt? Njae, sade jag och undrade om de läst tidningen. Du menade det om katten sade pappa och jag sade att han kunde läsa tidingen igen och ringa tillbaka.

Det gick en timme.
Två.
Tre.
Fyra.

Klockan ett ringde jag tillbaka. Mamma svarade och jag undrade om de läst tidningen. Du menade det med älgarna sade mamma. Nej, inte älgarna sade jag. Något annat djur? sade mamma. Men åh, inget djur ( kanske låter lite som en tonåring här ) läs tidningen nu säger jag varvid min mamma kommer lite i försvarsposition och säger det som är viktigt för dig Anna kanske inte är viktigt för oss! Jamen säger jag ( och låter helt säkert som en tonåring) det här ÄR viktigt för båda. Bläddra nu till familjesidorna. Mamma bläddrar till familjesidorna och tittar på .... dödsannonserna (? dödsannonerna why dödsannonserna?) och börjar prata om någon minnesannons för en person som varken hon eller jag vet vem är. Jamenå säger jag TITTA nu.  Så hon tittar på andra sidan. Här är det födelsedagar säger hon informativt. Och .....

!!!!!!!

Ni har förlovat er! ropar hon till slut.  Japp säger jag. Men åh. Berätta säger hon sedan.  Men då har tonåringen helt tagit över mig. Vet du säger jag, jag har jagat er hela förmiddagen. Nu har jag inte tiiid mer och förklara. Jag måste jobba. Vi hörs- hej!

Sedan lägger jag på. Det här med att lämna livsavgörande besked är verkligen inte min starka gren.Mycket obehagligt om ni undrar.