Dan före dopparedan
3 timmar sedan
fredag 10 februari 2012
En Sak Om Min Farfar.
Han drack alltid te när vi andra drack kaffe (eller saft om man var barn och inte drack kaffe). Han drack te envist i femtio år. Alltid. Ända tills den dagen han blev snurrig och förvirrad. Då glömde han bort att att han faktiskt inte drack kaffe. Sedan drack han bara kaffe mest hela tiden. Först femtio år av te-drickande och sedan några år av kaffe. Var sak har sin tid. Och man ska inte stressa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
*kram*
*ler lite snett* Jag vet inte varför, men det där med kaffe kontra te-grejen känns ...lugnande på något sätt. Som att man ändå alltid har tid att ändra sig på något sätt.
Konstigt, men fint.
Kram
Och man är aldrig för gammal för att ändra sig.
Medvetet eller ej.
Varför drack han bara te?
*kramar*
Vad tråkigt med din farfar! Stor kram från mig!
kramar till dig.
den här dikten är så vacker.
så sorligt är livet. och så fint på samma gång.
och den här lilla anekdoten.
♥
Oj vad fint.
SW- kram :)
Jo- Man kan alltid ändra sig. Alltid.
Katarina- Han tyckte inte om kaffe och drack det inte på så många år...
Ana-kram igen :)
Jenny- Mmm.
SaraP- Dikten är så vacker. Håller med.
Helena- tack.:)
<3
Skicka en kommentar